plasterlapp

 
   - På väg inte till stan. Helt tom. Vad fan ska jag tänka vad fan ska jag göra? Värför dennna känsla i huvudtaget? Jag är inte tom och mitt huvud är fullt utav tankar. Varför känner jag mig tom? Kanske pga allt jag saknar i mitt liv, kärlek och lycka. Jag får kärlek och lycka av mina vänner men den fyller inte hela min kvot. jag behöver mer, är jag löjlig och dum när jag skriver så? Att kärleken från mina vänner inte är tilräcklig? Men är det jag eller min depresion som säger så? För inget känns tillräckligt.
   Nej, jag har ingen nere period just nu, jag är inne i en bra period. Om jag var inne i en svår/nere period skulle jagi nte känna mig så glad! Fast det kanske är koffein pillrena som gör så att jag är så här glad. För en sak är säkert, att jag skulle vara död av trötthet just nuom deti nte vore dör de >< Som vanligt när jag är i en glad/uppe period tror jag at ajg kan klara av vad som helst. Problemet är att det oftast slutar med att jag är tvungen att sjukanmäla mig och börjar gå nedåt. (Ja jag är absolut inte världens smartaste person!)

   Hmm... Kommer säkert ångra att jag pratar om det här sen. men det k'änns samtidigt inte bra att folk inte förstår varför ajg inte funkar som alla andra ibland. Varför jag tänker som jag gör och varför jag tar saker mer personligt än alla andra. För det gör jag ofta. Tar saker för personligt och blir lätt sårad. Ibland när man säger att ngt är okej är det inte det! Att ha blivit sårad ochsviken för många gånger när man har växt upp har satt sina spår. Visst jag har inte lika svår dep. som en del andra. Jag kan se mig själv i framtiden. Men om om jag skulle bli knuffad åt det hållet ett antal gånger så skulle jag nog kuna sluta se mig själv där. Under mina jobbiga perioder, när allt jag vill göra är att ligga hemma ensam i sängen och gråta och bara låta allt glida förbi så har jag bara mitt lilla hopp om att "Efter regn kommer solsken". Vilket jag har levt efter under hela gymnasiet och genom alla de timmar jag har spenderat själv på mitt rum. Alla de timmar jag har spenderat i min säng kollandes på den där filmen för femtielfte gången och bara kunnat önska och längta till ngt bättre. För jag är väll värd något bättre?

   Nu är det bättre. Jag gråter mig själv till sömns lika ofta längre (Inte alls ofta!) Jag får perioder då jag känne mig jätte glad, inte lycklig men glad. Nu ska jag bara ta tag i slut grejorna och sluta rispa! Att jag har bränt mig på grillen håller inte längre, inte när det bara är på en arm.  Men det är ändå jäfligt fashinerande attt folk går på det! >.< Då menar jag folk på jobbet. Nej jag tycker inte att folk är dumma, man vill ju gärna tro på det personen säger. Men om man tänker efter, hur ofta bränner man sig ovanför handleden? Visst det händer men inte så ofta. Sen så fattar ju folk också utan att de säger något.
   Men det är faktiskt bara en kompis som jagh ar vart tvungen att blåljuga för genom att försäkra henne "Nej jag skär mig inte! Det är från jobbet!!!" och sen lova henne att jag har aldrig ngnsin skärt mig och aldrig haft ngn tanke på det. Man känner sig lite dum men man vil verkligen inte att hon ska få vet hur man verkligen mår.  Hon har vetat om att jag tar medicin dagligen och jagh ar tom bett henne om hjälp ibland med mina lugnande (Fast det var ett tag sen nu) om jag skulle få en panik/ångest attack.  (Gråtanfall och hyperventilation) Hon har vetat mer än andrasom jag har berättat för och det har vart henne som jag har tänkt på att ringa om jag skulle få ngn attack där jag känner en vilja av att göra illa mig själv.

    Men jag har aldrig ringt. Jag tror jag inte vågar... Det känns som att folk inte skulle ta det på allvar.

      Men nu när jag lägger ut det här på en blogg så kanske jag vågar berätta det för henne "Muntligt"

   Dags för plåstrena att åka av...

   Hehe känns osm att när folk kommer få reda på detta och kolar efter ärren så kommer de bli besvikna^^ Jag har aldrig gjort det särskilt djupt men ärr blir det iaf... Även fast de är välldigt små. Man ser de speciellt efter att man har stått i hetta på jobbet. Huden blir röd och ärren lite mörkare. Fast de små vita som sitter mer ovanför ser man mer av.
   Men grejen är inte  hur djupt, hur mycket eller hur ofta. Det är att man gör det. Det är inte kul och det är inget jag är stolt över! Det är bara under tiden som jag mår som sämst som det känns bra. När man gör det och man börjar se blod koma fram så blir det som en sorts lycka. En annan smärta. Men bara efter ngåra minuter efter "ruset" har gått över så mår man bara skit av det. För då kommerm an på saker som "Fan, nu måste jag ju dölja det!! och har man inga hudfärgade plåster utan bara Råsa och Baby Blåa "Hello Kitty" plåster (Som är jäkligt snygga igentligen!!!) så vet man att folk kommer stirra och undra. Speciellt när man står i driven.

   Jag koer nog fortsätta att trycka plåster över ärren så att Mormor och Morfar ska se det (De vet ju inte om ngt av mina problem) för om de får reda på det så kommer de vara på mig hela tiden och aldrig släppa det. Och jag tycker det är tillräckligt tröttsamt som det är att bo hos de!
   Sen så vill jag inte att mina Föräldrar ska få reda på det. Och får de det utan att jag visar det så vet jag att de ljuger om att de inte läser min blogg...

   -Paus-

      Tanke >> Ska jag smsa och berätta för Emily eller inte? Jag orkar inte ringa då kommer hon bara vilja prata extremt mycket. Jag sitter på ett fik, inte så jättekul att säga det högt...


   -Nervös-

   Hjärtat dunkar, jag svettas. Inget stort att säga, men ändå något jag har ljugit om.

   -Gjort-

   Va fan, jag skulle kunna börja gråta när som helst men nu känns det skönt att bara ha fått det gjort. Ingen har vetat det. Men nu vet en. Vet dock itne om jag vill säga det till Rebecka och Ellen också, tror inte de skulle ta det lika seriöst. Visst skulle de det. Men , tja.... Jag vet inte...

   Har bara lust att ringa Emily men orkar inte just nu. Gör det sen istället kanske. När jag åker hem. Kanske behöver lugna henne, tror väll att jag har sytt och shit massa gånger. Har aldrig behövt göra det. För ytligt och snarare rispigt. Det är inte precis det jag är ute efter när jag gör det. Det är mer för att... Jag vet inte... Jag tror att man vill att det ska synas, att folk ska fråga och komma på det och hjälpa mig. Men antar att jag kanske ljuger för bra eller har för många taggar utåt. För på samma gång som man vill att folk ska "Komma på en" så ör det också det sista man vill... Men ens högsta önskan är at slippa ta tag i det själv, att andra ska komma till undsättning och göra det åt en. Men det kommer aldrig hända...  Skulle verkligen behöva bli tvingad och få bevisen upptryckt i ansiktet för att erkänna det. Det skulle aldrig kunna hända. Istället har jag fått gå till kanten av allt och sen sökt hjälp när jag är på väg att falla över. Dock suger vården och de har svikit många gånger och när jag tänker på det undrar jag om det är vården eller jag som har gjort det bättre.
   När jag för ett årsedan mådde som sämst och verkligen var trött på att leva blev jag så rädd för mig själv att jag skickade ett panik mail till kommunen i Söderköping dit jag trodde jag skulle skicka det. Sen sökte jag på Google på typ"orkar inte leva 18 år" och hamna på en sida som heter ungdomar.se och där fann ajg lättnaden av att få skriva av sig all skit och det fick mig att kämpa vidare.
   Nästa dag fick jag ett nästan lika panikartat mail tillbaka från kommunen som skickade mig till BUP, men efter som jag var 18 så var jag för storså de skickade mig till Vuxen psyk i Norrköping/Hageby. Och det var här som man märker hur dålig vården är. Det tog de flera månader att ge mig en tid och på den tiden hann jag skaffa lägenhet och flytta och börja må lite bättre och under året som gått har jag bara mått bättre och bättre. Fast ajg har haft riktiga nergångar. Och det är här min tanke om det är vården som hjälper eller om det är jag som har fixat det själv. Är det medecinen eller att ajg försöker vara mer social?

   Jag vet inte..

   Jag berättar detta för att jag inte orkar "gömma" mig längre. Jag kommer ihåg att ajg har berättat om depression innan i våras, efter "Erik grejen" om man säger så. Men inte fullt ut tror jag . Kommer ihåg att jag la ut på McTime ett förlåt för att jag tyckte att jag betett mig ganska dåligt på jobbet under den perioden då jag mådde dåligt över Erik.

   Mått sämre kan måste jag säga men den här gången gick det ut över jobbet dock>.< Jag kunde börja storgråta för ingenting och itne kunnat fortsätta att jobba. Jag kommer ihåg en stängning då jag var tvungen att säga till Carlsson att ajg hade ått medel i ögat och itne fick ut det. Fråga honom tom om han kunde se ngt... Fick storskäll av Jakob för att ajg en gång hade gått ut till Cromwell med Lollo trots att jag hade sjukanmält mig för att ajg den dagen inte pallade jobba. Förstår verkligen varför och förstod efteråt hur dumt det måste ha sett ut. Men på samma gång är jag glad över det för det fick mig att berätta för Jakob om hur jag mådde och at ajg inte pallade så mycket. Det sköna varatt Jakob trodde på mig. Och när man berättar ngt sånt för ngn så är det den viktigaste känslan att få tillbaka. För det var ju en av mina största rädslor, att inte bli trodd.  Sen berätta jag också för Tess och Hult, men har för mig att Hult visste lite redan.

   Sen dess har jag sagt som det är till mina chefer, att jag itne pallar allt. Och alla har vart härligt förstående och sagt att jag ska säga till om det blir för mycket. Även min nya rest. chef sa det^^ Det som är så skönt med min nya rest. chef, Johanna, är att hon tog det så bra, även fast jag sa det första gången vi träffades^^  Och jag tror att ajg genom de veckor som jag har jobbat har visat att ajg kämpar och försöker! Var för skulle hon annanrs tillåta mig att bli handledare och den 3ode köra skift? ^^ Haha första gången som vi hade handledar möte så boka hon upp en utbildning med en service tjej, så att jag skulle lära henne köket.^^

   Nu orkar jag inte skriva mer... Tänk att det tog mig att skriva detta på tre veckor.. Eller iaf renskriva det. ^^ Att skriva det tog nog fyra timmar eller ngt^^

   -Hoppas ingen är arg på mig...